Vandringar sommaren 2016

I år hade vi tänkt oss att fara upp till Jämtland igen, kanske gå kring Vålådalen eller så. Förra årets promenad där uppe – Jämtlandstriangeln – gav mersmak.

På grund av väder och annat tvekade vi, och kom till slut inte iväg alls.

Men några mindre promenader och strövtåg hann vi med i alla fall, mestadels på plattmarken här i Bergslagen.

Flera rundslingor: norra delen av Gruvdammsleden i Sala (cirka 10 km), Landsberget runt på Bruksleden (15 km), Pershytte-slingan och Uskavi-rundan på Bergslagsleden, 9 respektive 12 km. Dessutom större delen av delsträcka 3: Stjärnfors-Nyberget på Bergslagsleden, med en rundtur upp i Kindla naturreservat och övernattning i vindskydd, totalt kanske 2 mil. På den turen mötte vi vilt, en grävling kom lufsande på stigen. Fast den tvärvände och flydde när den fick syn (eller vittring?) på oss.

Kanske har jag glömt någon kortare promenad, vi var säkert här i närheten av Västerås, på Ängsö och Björnö och strosade runt lite också.

Vi kom dessutom upp en bit i fjällvärlden, några dagar och nätter i tält i Grövelsjön. Inte riktigt vad vi hoppats på, men helt okej.

Så även om fjälldrömmarna inte infriades till fullo, så blev det en hel del vandringar, där barnen kunde följa med (ytterst motvilligt i vissa fall) men ändå.

Bruksleden och Bergslagsleden har jag berättat om förut, men Grövelsjön var en ny upplevelse för oss (förutom ett kort besök i samband med ett scoutläger för ett antal år sedan).

Vi hade tänkt oss att gå Grövelsjön runt, men pga ovilliga barn, regn, svårigheter att hitta dricksvatten och en smärre felnavigering så fick det – efter en inledande natt – bli dagsutflykter från tältet som vi sedan slog upp i närheten av fjällstationen.

På morgnarna var det dimmigt, på gränsen till regnigt. Det var rått men ändå mysigt att krypa ur tältet. Dessvärre hade vi satt upp det alldeles bredvid ett getingbo. Resterande nätter var vi alltså i en björkdunge vid fjällstationen.

En av dagarna gick vi över gränsen. Till Norge alltså, dottern står på fjället med Grövelsjön i bakgrunden.

 

Grövelsjön var fint, med barnanpassade stigar, så att även våra vandringsobenägna telningar (7 resp 9 år) kunde tänka sig att gå en vända och leta efter troll. Eftersom barnen endast undantagsvis kan stanna upp och njuta av utsikten och tillvaron, så behövs det tydligen andra lockelser och aktiviteter. 13-åringen klaras sig bättre, bara han får leta på någon geocache emellanåt.Det fanns lyckligtvis några sådana även där.

Små gudar

Periodens bok i läsecirkeln med VästeråsFandom: Små gudar av Terry Pratchett

Beskriven med tre ord: ”Trycksvärta på cellulosarektanglar”.
Okej, det var kanske lite för ingenjörsmässigt (men jag är ju faktiskt ingenjör, inte litteraturvetare).
Beskriven med många fler ord:


SMÅ GUDAR av TERRY PRATCHETT

Small Gods (1992, min utgåva 1995)

”The trouble with gods is that, if enough people start believing in them, they begin to exist.”

Sir Terry Pratchett (1948-2015) har länge varit en av mina favoritförfattare, sedan drygt 20 år faktiskt. Visserligen har jag inte läst det senaste halvdussinet böcker, eftersom jag tappade intresset lite mot slutet, men planen är att så småningom läsa klart hela Skivvärldenserien, det är totalt 41 böcker. Nu när jag tänker på det var nog inte de tre-fyra första böckerna i serien genomgående bra de heller. Men det är åtminstone 25 riktigt bra böcker och några som ”bara” är bra.

Den första av hans böcker i serien om Skivvärlden som jag läste var MORT (1987). Jag fick den svenska utgåvan av min svåger. Den är översatt 1992 så jag bör ha läst den strax efter det.

Skivvärlden, eller Discworld, är en rund skiva som vilar på fyra elefanter som står på en sköldpadda. Inget konstigt med det. (Och om någon undrar vad sköldpaddan står på, så är det sköldpaddor hela vägen ner.)

Nåväl, Mort gav mersmak, och eftersom det bara fanns ett fåtal böcker översatta då läste jag fortsättningsvis på engelska. De som gjorde att jag fastnade för Skivvärlden var humorn, ibland halsbrytande, ofta underfundig. Fenomen och företeelser från vår värld speglades i den fantastiska magiska värld som är Skivvärlden. Inte sällan med en rejäl dos samhällskritik och satir.

SMÅ GUDAR läste jag alltså någon gång efter 1995. Det är det trettonde boken i Skivvärldenserien, men eftersom böckerna i serien inte hänger ihop, den består möjligtvis av flera olika underserier som är löst sammanknutna och som – ibland – knyter till varandra, så spelar det ingen större roll i vilken ordning man läser böckerna. Dessutom tycks Små Gudar utspela sig långt innan de flesta övriga böcker i serien. Det finns för övrigt utförliga kartläggningar och tidslinjer för den som vill fördjupa sig i hur allt hänger ihop och rekommenderad läsordning.

Huvudpersonerna i Små gudar är Brutha, novis i Templet i Omniska kyrkan i staden Kom i landet Omnia. Vorbis, som är exkvisitor (vilket är som en inkvisitor, men mer), Guden Om, ett antal andra personer inom kyrkan, soldater, historiemunken Lu-Tze (som odlar bonzai-berg) samt filosofen Didactylos mfl i grannlandet Ephebe.

Omnia är en teokrati, där kyrkan styr och kyrkan styrs i sin tur av inkvisitionen som ser till att alla tror rätt…. annars. Inkvisitionen bråkar man inte med. Inkvisitionen har aldrig fel. En misstanke är bevis nog i sig.

Vorbis mfl vill sprida den Sanna Tron till grannländerna, det gäller bara att få dem att se ljuset, och om de råkar dö på kuppen så, tja, sånt händer.

Den godhjärtade och djupt troende Brutha är den ende som ser och hör guden Om, som manifesterar sig som en liten landsköldpadda. Det lyckas han hemlighålla, för det är ju okej att prata med gud, men när gud faktiskt svarar blir det lite suspekt. Dessutom måste han skydda Om mot alla som vill göra sköldpaddsoppa på honom.

Små gudar handlar om hur gudar* lever på människors tro, när folk slutar tro på en gud försvagas den, medan en gud med många anhängare blir stark. Om är en liten hjälplös sköldpadda just för att hans anhängare inte längre tror ”på riktigt”. Det är i stort sett bara Brutha som gör det.

Vorbis och en hop soldater samt Brutha – som visat sig ha fotografiskt minne och därför blivit utvald till Vorbis medhjälpare – reser till Ephebe** för att frälsa invånarna där. Med svärd om så krävs. Brutha träffar på filosofer, och inser att det finns fler sätt än kyrkans att betrakta världen. Dessutom memorerar han hela det enorma Biblioteket innan det bränns, och får därmed all världens samlade kunskap instoppad i huvudet. Han kan i och för sig inte läsa, men han kan beskriva eller rita allt han sett.

Vorbis är inte ondskefull, han är bara den mest skräckinjagande person man kan tänka sig att stöta på. Han höjer aldrig rösten, utan talar med en lugn stämma. Helt flintskallig och med kolsvarta ögon driver han på för att öka kyrkans makt. Han är helt övertygad om att allt han gör är för kyrkans bästa.

Brutha är den utvalde, guden Om talar till honom. Därför blir han såklart för eller senare anklagad för kätteri, för det värsta en religion kan råka ut för måste vara en god person som står i kontakt med gudomen, men med budskap som inte överensstämmer med kyrkans uppfattning. Han blir dömd till döden genom tortyr. Hur det blir med hans död, och alla andra händelser jag inte nämnt här, får ni läsa om själva.

Boken är mycket underhållande, fast inte riktigt lika rolig som jag ville minnas den, men helt klart tänkvärd och läsvärd.

Små gudar förklarar hur religion uppstår på Skivvärlden, och det är väl ungefär som i vår värld, med skillnaden att här börjar inga gudar existera hur mycket man än tror på dem. Gudar och människor är beroende av varandra, gudarna behöver tro för att existera och människorna vill tro.

Som sekulär humanist är det lätt att läsa in religionskritik i texten, men det kan faktiskt äga sin riktighet med tanke på att Terry Pratchett också var sekulär humanist.

Om man vill börja läsa om Skivvärlden kanske detta inte är det bästa insteget, men vill man läsa en fyndig och klurig fantasyhistoria så rekommenderas den starkt!

”DE CHELONIAN MOBILE”


 

*GUDAR
Enligt boken, och även The Discworld Companion (1997) som jag tjuvkollat i:
Skivvärlden har gudar på samma sätt som andra världar har bakterier. Det finns miljarder av dem, men de flesta blir aldrig dyrkade. De är de Små gudarna, som håller till i vägkorsningar och stenrösen eller buskar, och de flesta förblir små. Detta pga bristen på tro. Men det räcker med något litet för att de ska börja växa, en fåraherde som letar efter ett lamm som sedan bygger ett litet stenröse för att tacka för att han hittade lammet, någon annan lägger på flera stenar och ber guden om hjälp med något…

**EPHEBE uppfattar jag som ett illa förklätt antikens Grekland, en ledtråd är att de dricker Retsina ”a kind of paint thinner”.

 

Födelse- och dödsdagar

Vi har nu för andra gången nåtts av dödsbud i samband med födelsedagsfirande. Det är två gånger för mycket. Man kan svårligen tänka sig något som lägger mer sordin på stämningen när telefonen ringer, och det inte är någon som ska gratulera, utan istället meddela att en släkting avlidit.

Förra gången var det en morbror som dog alldeles för ung, och budet kom när vi firade min bror hemma hos våra föräldrar. Det är många år sedan nu.

Nu senast var det när vi samlats för att fika i anledning av min födelsedag. Då fick vi veta att en farbror avlidit. I det här fallet rörde det sig om en mycket gammal och sjuklig man, som bott på vårdhem och varit dement en längre tid, så det var varken oväntat eller dramatiskt. Det som ger mig en liten märklig känsla är att jag härom veckan hade ärenden till min farbrors hemort för första gången på drygt 30 år, men jag tog mig inte omaket att söka reda på honom. Fast han hade såklart inte känt igen mig, och enligt ryktet var han förvirrad och aggressiv mot slutet. Nu kan jag istället minnas en ganska snäll och busig farbror, såsom han var när vi träffades på 1970-talets sista år och 1980-talets första.

Nåväl, födelse och död är de enda konstanter vi har att förhålla oss till, det gäller att fylla tiden däremellan så gott man kan.

 


 

(Eller som  Kristian Anttila uttrycker det i Magdalena (Livet före döden):

Jag tror ju på livet före döden/Du har fått ditt liv så lev det

 

Gulliga dinosaurier

Sjuåringen har ett flertal målarböcker, varav ett par-tre med dinosaurier. Dessa skräcködlor är mäkta populära, men han brukar beklaga sig över att dinosaurierna i den ena ser för snälla och barnsliga ut. När jag var sju år skulle jag förstås ritat dit huggtänder, horn och kanske lite vapen också, men det vill inte sonen göra.

IMG_1111

 

I den andra målarboken är dinosaurierna någon mindre gulliga, de har åtminstone tänder och ser inte ut att dansa och skoja. Nedan en velociraptor med grym blick.

IMG_1113

I den målarboken har dinosaurierna dessutom namn, så att man kanske råkar lära sig något på kuppen.

Och vad gäller färgläggningen kan man ju först misstänka att gossen är färgblind, men å andra sidan vet vi ju inte vad dinosaurierna hade för färger!

—–

Detta gjorde att vi kunde diskutera lite kring om begreppen ”snäll” och ”elak” överhuvudtaget har någon bäring på dinosaurier eller andra djur. Vi kom fram till att dessa, eller snarare begreppen ”ond” och ”god”, i stort sett är trams när man talar om naturen. Naturen är inte ond eller god, grym eller snäll, naturen är naturen.

Det finns några undantag bland de andra högre primaterna, förutom människorna alltså, där man kanske kan tala om att djur är snälla och elaka på samma sätt som vi kan vara. Men att påstå att t ex en kanin är snäll och en orm är elak är förmodligen bara att projicera mänskliga egenskaper på djur.

Om det finns ett berg så ska man klättra

Dotterns filosofi är att alla höjder, stenar och träd ska klättras i. Hon har sagt att hon bara håller på med gymnastik i väntan på att hon ska bli gammal nog att få börja med klättring (hon blir nio nu i vår)

Alltid när vi är ute i naturen ska hon uppför klippor och block, även om det är halt, mossigt och hennes klädsel är klumpig eller i övrigt olämplig.

IMG_1132

IMG_1129IMG_1131

Pojken är på topp!

IMG_1128

Jag var också upp en stund och kikade ned på barnen när de utvärderade sin klättring.

Gamla gåtor

Humor är i viss mån färskvara, och varierar över tid. Det märkte vi med oönskad tydlighet när vi försökte underhålla barnen med några ”norge-vitsar”, eller snarare ”norge-gåtor”. Det gick lite sådär…

-Hur vet du att ett fax är skickat från Norge*?
-Vad är ett fax, pappa?
-Öh, det, det är liksom en maskin som skickar meddelanden, faksimiler…
-Som SMS?
-Nja, nej. Äh, vi tar nästa gåta: Vad gör norrmannen när telefonkatalogen delas ut**?
-Men pappa! Telefonkatalog, vad är det för nåt liksom?
-Telefonkatalog! En tjock bok med allas telefonnummer i… som nog slutade delas ut innan ni ens föddes…

—-

Svar för de stofiler som vet vad fax och telefonkataloger är för något:

* det sitter ett frimärke på
** Skriver sitt namn sist och skickar vidare

 

Verksamheter vid VAB

Efter att ha vabbat* två dagar per vecka de två senaste veckorna är till och med barnet trött på att vara hemma. Och detta innan februari, som skämtsamt kallas ”Vabruari” ens börjat.

Efter att ha sett film (med LEGO-tema), spelat videospel (med LEGO-tema och byggt med LEGO samt läst böcker, tack och lov utan LEGO-tema, ett par dagar var sjuåringen less och ville till skolan istället. Och det är ju bra så länge det är bättre att vara i skolan än att vara febrig och förkyld hemma, det kan komma tider när man föredrar en febertopp framför en skoldag. Men förhoppningsvis inte.

För egen del får man försöka att förtränga berget av arbetsuppgifter som sakta växer på jobbet. Visserligen kan jag lösa vissa uppgifter hemifrån, alltså ”vobba”**, men det är en utmaning att ha en sjuåring klättrande på sig så fort man sätter sig med datorn. Konstigt hur lockande det kan vara att titta på när pappa läser e-post, tydligen kan man lätt slita sig från lek och pyssel då.

Det är tur att det äldsta barnet, trettonåringen, inte är sjuk så ofta längre, och nioåringen är för tjurskallig för att erkänna sig sjuk även om ögonen går i kors av feber. Fast i ett sådant läge måste vi förstås tvinga henne att vara hemma. Nej, det är mest sjuåringen som drabbas, han har väl några förkylningar kvar innan immunförsvaret lärt sig känna igen de vanligaste varianterna.

Tur också att vi är två föräldrar som kan dela på vabbandet, det skulle bli mer än man, åtminstone jag, mäktade med annars.

—–

*VAB=Vård Av Barn, om nu någon till äventyrs skulle ha missat den förkortningen som numera även används som ett verb, ”att vabba”.

**”vobba” är alltså att jobba hemifrån och vårda barn samtidigt.