Silverleden 2018

IMG_0097

Silverleden är en cirka 65 km lång rundled med start och mål vid friluftsanläggningen Hurtigtorpet i Hällefors.

Vi har haft funderingar på att vandra denna led i åratal, ja tiotals år rentav. Men hittills hade vi bara gått en kortare rundslinga på 15 km längst upp på leden, vid Sävenfors. Det var för några år sedan.

Nu blev det i alla fall av att gå hela leden, under fyra väldigt varma dagar i juli.

Det är en väldigt fin led med vackert landskap. Kanske skulle det varit behagligare att gå den när det inte är 25 grader varmt, t ex på hösten. Men nu är det gjort, och det var helt klart värt väntan.

Leden beskrivs ungefär som ”krävande i sin helhet”, vilket stämmer, det är ett flertal rejält sugande backar att ta sig uppför och nedför. Även vi, som är hyggligt vana vandrare med Bergslagsleden, Bruksleden och Kungsleden i benen, kände av detta.

Den största utmaningen var dock dricksvatten. Det finns tre ställen att ta vatten på, i övrigt gäller sjövatten. Det sistnämnda fungerar efter rening (filtrering eller kokning). Att vårt vattenfilter havererade halvvägs in på vandringen innebar att vi fick koka vatten på gasköket, vilket i sin tur ledde till att gasen tog slut i förtid (en liten felräkning från min sida, borde slängt med den där extra gasbehållaren för säkerhets skull…). Eldningsförbudet innebar att det inte gick att koka vatten på gammalt hederligt vis heller, utom på en plats där det fanns en uppbyggd eldstad vilken var okej att elda i enligt myndigheternas restriktioner.

Nåväl. Vi var fyra stycken som utgick från Hurtigtorpet på lördagseftermiddagen (en femte familjemedlem, 11 åriga dottern, valde att tillbringa veckan på annat håll). Det var jag, Hustrun och sönerna (15 respektive 9 år gamla).

IMG_0001

Vätskepaus vid Vackerfallet

Första dagen gick vi via torpstället Vackerfallet, längs med sjön St. Per-Håksen och Käxtjärnen.

IMG_0003

Vid Per-Håksens strand

På eftermiddagen kom vi fram till Sundsudden, ett nästan bedövande vackert näs som sticker ut i sjön Norr-Älgen. Det var oerhört rofyllt och idylliskt, vi inrättade oss i vindskyddet och lagade kvällsmat. Sedan ramlade cirka 25 tyska ungdomar in, dels vandrande, dels paddlande. De satte upp sina tält överallt runt vindskyddet, samt nere på sandstranden. Efter att tag skulle de laga mat, så de satte glatt igång att hugga grenar och små träd. Varken eldningsförbud eller allemansrätt var något som bekymrade dem. Vi ifrågasatte såklart detta, men det sade sig ha fått tillstånd från kanotuthyraren. Vackert så.

IMG_0011

Sundsudden

 

IMG_0010

Sundsudden vid Norr-Älgen

Tyskarna höll sedan igång till frampå småtimmarna med sånger, förvisso skön stämsång, men ändå. De tystnade väl strax innan solen gick upp. Något efter det gick vi upp, packade ihop och gick vidare mot Sävenfors. Vid Sävenfors hytta, strax nedanför en fiskodling, finns en rastplats nära älven. Där åt vi frukost.

Därefter beundrade vi hyttruiner, plockade lite vilda bär, och gick vidare.

 

I backen upp från Sävenfors hittade vi första dricksvattenbrunnen. Den var belägen inne på en tomt, men tydligt markerad att det var den som skulle användas. Men om man råkat titta åt andra hållet hade det varit lätt att passera brunnen utan att fylla på vattenflaskorna.

Från Hurtigtorpet och upp till en bit norr om Sävenfors sammanfaller Silverleden med Postleden, men Postleden viker mot Kopparberg när Silverleden går vidare mot Sävsjöhöjden och Sävsjögårdarna. Upp till Sävsjöhöjden och utsiktsplatsen Ugglekullen är det en kraftig stigning.

IMG_0023

Grabben ugglar på Ugglekullen

Därifrån fortsatte leden ned till sjön S Svensken (fast alldeles nära ligger tjärnarna Likalampi och Härkelampi, vilket skvallrar om det skogsfinska inflytandet på trakten). Vid S Svensken finns ett fint beläget vindskydd, där vi stannade för lunch. Två omgångar tyska vandrare passerade, utan att stanna. Pojkarna passade på att vada ut i sjön, vars långgrunda sandbotten skulle kunnat inbjuda till bad, om vi haft för avsikt att stanna längre där. Istället fortsatte vi mot Nätsjön, över Björnhöjden.

IMG_0028

Sjön S Svensken

På Björnhöjden finns slagghögar och ruiner, som minner om tidigare generationers verksamhet. Precis innan man kommer upp på Björnhöjden finner man också ledens andra vattenkälla. Det var inte mycket vatten i den, och i vattnet simmade grodyngel. Men det var bara att sila mellan tänderna! Vattnet var friskt och gott, vi fyllde våra flaskor.

Tidigt på eftermiddagen ankom vi vindskyddet vid Nätsjön. Ännu en vackert placerad rastplats.

Här passade vi på att doppa oss och skölja bort de värsta saltavlagringarna. I och för sig fick man en ny beläggning av brunt slem från vattnet, sådär som det blir i skogssjöar. Men det gick att borsta och gnugga bort när det torkade.

Vid Nätsjön var vi i stort sett ostörda, endast ett ungt par kom förbi, men de satte upp sitt tält på behörigt avstånd.

Här pysslades det även med barkbåtstillverkning!

Den tredje dagen fortsatte vi gå, med sikte på Svenstjärnen. På vägen dit passerade vi gruvområdet nära Silvergruvan och det illa placerade vindskyddet vid Bryngelbäcken (som är ett smutsigt dike).

Tre utsiktsplatser, Silverknuten, Stollberget och Dammsberget, fick bestigas under dagen. Svettigt värre, men vilka utsikter! Uppe på Silverknuten finns dessutom ett smalt och högt utsiktstorn att klättra upp i.

Gruvområdet var fascinerande, och egentligen värt ett eget besök. Själva byn Silvergruvan såg man inte mycket av, leden passerade bara i utkanten.

Vindskyddet vid Svenstjärnen var även det alldeles vid vattnet, men omgärdat av tät granskog, vilket innebar att det fanns särdeles mycket mygg där, något vi blev varse när det började skymma. Jag och pojkarna sov med mygghattar på, men blev sönderstungna trots det. Hustrun, som inte hade något skyddsnät, klarade sig i stort sett o-biten. Myggen tycks ha något emot henne.

Framåt kvällen kom det en dansk familj till Svenstjärn, de hade gått från andra hållet, och berättade att de inte hittat något vatten förrän nu, och att de minsann inte hade sådana backar hemma i Danmark. Nå, de skulle snart få uppleva ännu fler backar, men i gengäld hitta mer vatten längs vägen.

Solnedgången över Svenstjärn var något att beundra, där man låg i vindskyddet med myggorna surrande kring öronen.

IMG_0054

Svenstjärn om aftonen

Sista dagen gick vi tillbaka till Hurtigtorpet. Vi rastade vid Knutmossen, Saxeknut och Knuthöjdmossen (vem var denne Knut, kan man undra?). Från Saxeknut såg man vida omkring, och det såg ut att vara nära till Hällefors – och det var det säkert, fågelvägen.

IMG_0061

Uppe på Saxeknut

Den allra sista biten gick runt samhället, med skramlet från bruket ständigt närvarande, utom när det överröstades från stridande fåglar på avfallsanläggningen. En lite märklig känsla att gå över en ödemarksmosse med industriljud i bakgrunden!

IMG_0063

Leden gick rakt igenom den legendariska nöjesparken Krokborn, men där var allt stängt, det skulle suttit fint med en fika där och då.

IMG_0118

Bara ett fåtal kilometer innan målet passerar man det sista vattentaget, där fyllde jag på min flaska, drack upp, fyllde på igen. Synd att det inte fanns fler sådana ställen längs leden… En avslutande backe, kanske den brantaste hittills, ledde upp på Kullberget. Här orkade vi knappt stanna för att beundra utsikten ned över Sör-Älgen. Drack upp det sista vattnet och fortsatte mot målet.

Totalt tog vandringen fyra dagar, från lördag eftermiddag till tisdag eftermiddag. Det var en dag kortare än vad vi trott, men det visade sig att vår 9-åring orkade gå både längre och snabbare än vad vi förväntat oss. Visserligen tröttnade han då och då, men med pauser och energipåfyllning gick det alltid att komma vidare. Dag ett gick vi cirka 10 km, övriga dagar ungefär 17-19 km.

Längs vägen fanns det blåbär, smultron, hallon, hjortron… Allt inom räckhåll från leden, man behövde knappt ta ett steg åt sidan ens. Vill man plocka bär på allvar lär det krävas längre avvikelser från stigen förstås.

IMG_0087

———–

Några lärdomar och tips: ha med fungerade vattenreningssystem och tillräckligt med bränsle.

Karta över leden kan köpas eller beställas hos Turistbyrån i Hällefors, vi beställde vår flera år i förväg.

Information om Silverleden kan hittas på flera ställen, med Friluftsfrämjandet som sköter leden är ett bra ställe att börja:  Silverleden

Liknande natur finns t ex längs tidigare nämnda Bergslagsleden, framförallt avsnittet kring Kindla och Kindlahöjden.

 

Annonser

Abisko-Nikkaluokta 2017

Abisko – Nikkaluokta 15-22 juli 2017

Vi, dvs jag, Hustrun och vår 14-årige son gick Kungsleden Abisko-Singi plus avstickaren Singi-Nikkaluokta. De två yngre barnen, 8 respektive 10 år, lämnades hos sin farmor och farfar under tiden.

Flera års planering och träning låg bakom, hundratals kilometer vandring på låglandet (mest Bergslagsleden och Bruksleden) samt ”enklare” fjällvandring (Jämtlandstriangeln och Grövelsjön).

Vi tog nattåget upp från Stockholm till Abisko, och började gå. Det blev 10 upplevelserika och delvis ganska utmanande mil. Speciellt Alesjaure-Tjäktja-Sälka tog på krafterna, såpass att vi stannade två nätter vid Sälka. Men då hann vi basta i den fina vedeldade bastun och bada i jåkken också! Uppfriskande! Det utmanande med Tjäktja var att man fick pulsa fram i halvsmält snö i åtskilliga kilometer, samtidigt som det var stenig och delvis brant terräng. Efter en mycket välbehövlig rast i tjäktjapassets raststuga, med strumpbyte och energipåfyllning, bar det av nedåt. På ett ställe såpass mycket nedåt att hustrun satte sig och åkte pulka på ryggsäcken. Inte hela frivilligt, men det gick bra att komma ned på det sättet också!

Dels var det mycket vatten pga snösmältning och regn, dels fortsatte det regna och blåsa under de första 5 dagarna. Det var först på slutet, efter Singi, som vädret klarnade upp.

Så nu har vi provat på att vada i iskallt vatten, sätta upp tält i hård blåst, kämpa oss igenom snöslask och lera, fäktas med mygg och bära aningen för tunga ryggsäckar.

Vadningen var relativt enkel, det var bara att ta av kängorna och gå i foppatofflor. Men det var kallt och lite strömt. Normalt sett skulle det bara valt att gå på en spång över en bäck, men nu rann det vatten med någon decimeters djup över ett sträcka på kanske hundra meter. Kallt om tårna blev det. Vid ett par andra tillfällen kom vi över vattendrag utan att byta skor, jag blev dessvärre lite blöt om strumporna pga litet läckage via en söm i kängan. Tydligen ska man kunna klara sig torrskodd under ett normalt år, men nu var det – enligt en stugvärd – ovanligt höga flöden, kanske det högsta på över tio år.

Vi tältade alla nätter utom en, vid Singi, där vi bodde i fjällstuga istället. Vi tältade vid flera tillfällen i någorlunda närhet till fjällstugor, för att kunna använda dass och matlagningsfaciliteter.

Det som var svårast för 14-åringen var att klara sig utan internet i nästan en vecka. När vi närmade oss Kebnekaise fick han kontakt med omvärlden igen och blev därmed okontaktbar för oss.

Vi hade varken tid eller ork att ge oss på Kebnekaise, det får bli en egen expedition någon annan gång.

På det hela taget en mäktig upplevelse, som redan fått oss att planera att fortsätta gå Kungsleden söderut. Dock inte de närmaste åren, dels vill vi återvända till Jämtland, dels lockar Skåneleden med en helt annat slags naturupplevelse. Dessutom finns det otaliga potentiella vandringar att utföra utomlands.

 

IMG_0187

Fjällgubbe

IMG_0030

Abiskojåkka

IMG_0128

Abiskojåkka

IMG_0032

Nära Siellajohka, mellan Abiskojaure och Alesjaure

IMG_7506

Alesjaure, vy från fjällstugan

IMG_7523

Tjäktja

IMG_7519

Tjäktja

IMG_0104

Tjäktjapasset

IMG_0103

Tjäktjapasset

IMG_0014

Singi

IMG_0011

Singi

IMG_0007

Singi

IMG_0173

ett berg

IMG_0168

Mellan Singi och Keb

IMG_0167

Mellan Singi och Keb

IMG_0175

Keb i bakgrunden (?)

IMG_0172

Mellan Singi och Keb

IMG_0174

Kontakt!

IMG_0143

Väntar på båttransport

IMG_0141

Láddjujávri

Tredje barnets första Londonresa

Höstlovet 2016.

I år var det dags för yngre sonen att följa med till London. Det är en liten tradition vi har, att ta med barnen på en London-resa när de är cirka 7-8 år.

Dels för att det är en fantastisk stad som vi gärna återkommer till, dels för att barnet ska få göra något lite extra roligt med föräldrarna.

Nu var turen kommen till snart åttaårige ”Lusse” (kallad så på bloggen för att han är född på Lucia).

Upplägget blev lite annorlunda denna gång, eftersom Hustrun åkt i förväg till England på tjänsteresa. Hon mötte sedan upp när vi kom till staden. Jag och Lusse flög från Västerås till Stanstead, och tog det trevliga expresståget därifrån till Liverpool Street Station.

Liverpool Street Station

Det blev mycket promenerande, tunnelbana och dubbeldäckarbuss.

Naturhistoriska museet, speciellt dinosaurierna, lockade.  Vi promenerade genom Kensington Gardens dit, och tog bussen därifrån.

På Naturhistoriska poserade vi, som sig bör, med Charles Darwin. Och en blåval.

 

 

Vi passade på att gå in på Science Museum som ligger alldeles bredvid Naturhistoriska.

Annat vi hann med var Towern och British Museum. Idel klassiska sevärdheter, alltså.

Vi hade tur med vädret såtillvida att det bara regnade lite, men det var disigt och dimmigt, som sig bör.

Ett par timmar på Camden Market blev det också.

Precis som med de två äldre barnen åt vi en middag på barnvänliga Rainforest Cafe, nära Piccadilly Circus. Däremot struntade vi i det stora pariserhjulet denna gång, men vi såg det på håll i alla fall.

 

Eftersom vi bara hade två heldagar på oss, så blev det intensivt. Shopping på Hamleys magnifika leksaksaffär var oundvikligt. Disney Store och Debenhams besöktes också, på den senare köpte vi en ny resväska för att få plats med allt som shoppats.

 

Lusse tyckte att vi gick alldeles för mycket, men så hann vi ju se mycket också, från Piccadilly Circus till Trafalgar Square och mycket mera.

 

Nu, en månad senare, hävdar Lusse att det roligaste med besöket var Naturhistoriska museet och Towern. Jag är benägen att hålla med.

Men vi hann äta mat och fika flera gånger också…

 

På Hamleys valde sonen en modellbyggsats, som monterades snarast efter hemkomsten. Rejält med lim och färg och en stor iver och ett oväntat stort tålamod. Möjligtvis kan man tycka att planet ser lite krigsskadat ut, kanske som att det legat på havsbotten sedan 1944. Men bra ändå!

Messerschmitt

 

Hamburgarebacken 2016

Efter tre år som stabsbefäl inom Hemvärnet/Nationella Skyddstyrkorna har jag bytt till en specialistenhet med mer praktiska uppgifter än stabsarbetet medgav.

Jag trivdes förvisso i staben, framförallt lärde jag känna en massa kloka och trevliga kolleger. Men för att att bättre använda min kompetens och för min personliga utveckling sökte jag mig vidare.

Nu har jag genomfört min första Krigsförbandsövning, KFÖ, med plutonen som jag anslutit mig till. Jag hade något oklara förväntningar om vad övningen skulle innehålla, och ordern att ta med sovsäck förbryllade mig en aning, och det visade sig sedan vara onödigt eftersom vi sov på ”luckement”. Denna lyx kompenserades i viss mån av att det bara fanns kallvatten i duscharna. Härdande!

Jag antog att övningen huvudsakligen skulle ägnas åt sådant som gällde våra specialförmågor. Men icke. Man hade i sin stora visdom insett att även vi specialister måste kunna försvara oss mot fi, trots att vi normalt sett mest troligt är grupperade i skydd av annat förband.

Så det blev ett antal dygn med ”markstridsövningar i terränglådan”, delvis ledda av särskilt tillfrågad instruktör, som var mycket kompetent.

Ett par dygn efter hemkomsten var jag fortfarande blåslagen och med rejäl träningsvärk, efter att ha sprungit och krupit och kastat mig till marken mer än under de tre tidigare åren. Detta med vapen, hjälm och stridsväst, alltså relativt tungt. Skjutit med automatkarbin och hjälpt till med kulspruta. Det sistnämnda pga att min stridsparskamrat för övningen ville skjuta, och för att jag råkade avslöja att jag hanterat dylikt vapen under värnplikten för cirka 25 år sedan. Därmed blev jag laddare. En eloge till andra halvan i mitt stridspar, som med lugn och tålamod stod ut med mitt fumlande med utrustningen.

Vid ett tillfälle när vi gick på en halvt igenvuxen väg mitt på en vissnande äng, där höstsolen sken över oss och vi spanade efter fällor och fiender, tänkte jag att det var som att gå och ”leta efter Charlie”. Något därefter hittade vi faktiskt vad som skulle föreställa sprängmedel.

En annan sak jag fick lära mig var att hantera försvarets drivmedelsstation och tanka bilar (fast vid närmare eftertanke har jag varit med och gjort även det för 25 år sedan).

Maten som serverades i fält var god – det är den i fält -och jag plockade faktiskt fram Fältkök m/40 ”snuskburken”, men ångrade mig genast och åt ur kåsa istället.

Det syns mig också som att vi rensade terrängen på fästingar med tanke på hur många jag plockat loss från benen efter övningen.

Nåväl, även om jag sagt ”I´m Only in it for he Chemistry”, så var det garanterat nyttigt och – jag tvekar lite att erkänna det -roligt att kriga loss ordentligt.

Maskeradfigur:

Om jag ser lite trött ut på bilden så beror det på dålig sömn och fysisk och mental ansträngning under ett par dygn…


Jag kallar inlägget för ”Hamburgarebacken” pga ett delmoment där vi försökte ta oss upp på en kulle där fi förskansat sig med bra skydd och betydligt tyngre beväpning. Min bedömning är att vi blev köttfärs.

(”Hamburger Hill”… var ett förfärligt blodigt slag under Vietnam-kriget, där man försökte ta en kulle men blev skjuten till köttfärs istället. Typ. Filmen från 1987 är sevärd.)

 

 

Vandringar sommaren 2016

I år hade vi tänkt oss att fara upp till Jämtland igen, kanske gå kring Vålådalen eller så. Förra årets promenad där uppe – Jämtlandstriangeln – gav mersmak.

På grund av väder och annat tvekade vi, och kom till slut inte iväg alls.

Men några mindre promenader och strövtåg hann vi med i alla fall, mestadels på plattmarken här i Bergslagen.

Flera rundslingor: norra delen av Gruvdammsleden i Sala (cirka 10 km), Landsberget runt på Bruksleden (15 km), Pershytte-slingan och Uskavi-rundan på Bergslagsleden, 9 respektive 12 km. Dessutom större delen av delsträcka 3: Stjärnfors-Nyberget på Bergslagsleden, med en rundtur upp i Kindla naturreservat och övernattning i vindskydd, totalt kanske 2 mil. På den turen mötte vi vilt, en grävling kom lufsande på stigen. Fast den tvärvände och flydde när den fick syn (eller vittring?) på oss.

Kanske har jag glömt någon kortare promenad, vi var säkert här i närheten av Västerås, på Ängsö och Björnö och strosade runt lite också.

Vi kom dessutom upp en bit i fjällvärlden, några dagar och nätter i tält i Grövelsjön. Inte riktigt vad vi hoppats på, men helt okej.

Så även om fjälldrömmarna inte infriades till fullo, så blev det en hel del vandringar, där barnen kunde följa med (ytterst motvilligt i vissa fall) men ändå.

Bruksleden och Bergslagsleden har jag berättat om förut, men Grövelsjön var en ny upplevelse för oss (förutom ett kort besök i samband med ett scoutläger för ett antal år sedan).

Vi hade tänkt oss att gå Grövelsjön runt, men pga ovilliga barn, regn, svårigheter att hitta dricksvatten och en smärre felnavigering så fick det – efter en inledande natt – bli dagsutflykter från tältet som vi sedan slog upp i närheten av fjällstationen.

På morgnarna var det dimmigt, på gränsen till regnigt. Det var rått men ändå mysigt att krypa ur tältet. Dessvärre hade vi satt upp det alldeles bredvid ett getingbo. Resterande nätter var vi alltså i en björkdunge vid fjällstationen.

En av dagarna gick vi över gränsen. Till Norge alltså, dottern står på fjället med Grövelsjön i bakgrunden.

 

Grövelsjön var fint, med barnanpassade stigar, så att även våra vandringsobenägna telningar (7 resp 9 år) kunde tänka sig att gå en vända och leta efter troll. Eftersom barnen endast undantagsvis kan stanna upp och njuta av utsikten och tillvaron, så behövs det tydligen andra lockelser och aktiviteter. 13-åringen klaras sig bättre, bara han får leta på någon geocache emellanåt.Det fanns lyckligtvis några sådana även där.

Små gudar

Periodens bok i läsecirkeln med VästeråsFandom: Små gudar av Terry Pratchett

Beskriven med tre ord: ”Trycksvärta på cellulosarektanglar”.
Okej, det var kanske lite för ingenjörsmässigt (men jag är ju faktiskt ingenjör, inte litteraturvetare).
Beskriven med många fler ord:


SMÅ GUDAR av TERRY PRATCHETT

Small Gods (1992, min utgåva 1995)

”The trouble with gods is that, if enough people start believing in them, they begin to exist.”

Sir Terry Pratchett (1948-2015) har länge varit en av mina favoritförfattare, sedan drygt 20 år faktiskt. Visserligen har jag inte läst det senaste halvdussinet böcker, eftersom jag tappade intresset lite mot slutet, men planen är att så småningom läsa klart hela Skivvärldenserien, det är totalt 41 böcker. Nu när jag tänker på det var nog inte de tre-fyra första böckerna i serien genomgående bra de heller. Men det är åtminstone 25 riktigt bra böcker och några som ”bara” är bra.

Den första av hans böcker i serien om Skivvärlden som jag läste var MORT (1987). Jag fick den svenska utgåvan av min svåger. Den är översatt 1992 så jag bör ha läst den strax efter det.

Skivvärlden, eller Discworld, är en rund skiva som vilar på fyra elefanter som står på en sköldpadda. Inget konstigt med det. (Och om någon undrar vad sköldpaddan står på, så är det sköldpaddor hela vägen ner.)

Nåväl, Mort gav mersmak, och eftersom det bara fanns ett fåtal böcker översatta då läste jag fortsättningsvis på engelska. De som gjorde att jag fastnade för Skivvärlden var humorn, ibland halsbrytande, ofta underfundig. Fenomen och företeelser från vår värld speglades i den fantastiska magiska värld som är Skivvärlden. Inte sällan med en rejäl dos samhällskritik och satir.

SMÅ GUDAR läste jag alltså någon gång efter 1995. Det är det trettonde boken i Skivvärldenserien, men eftersom böckerna i serien inte hänger ihop, den består möjligtvis av flera olika underserier som är löst sammanknutna och som – ibland – knyter till varandra, så spelar det ingen större roll i vilken ordning man läser böckerna. Dessutom tycks Små Gudar utspela sig långt innan de flesta övriga böcker i serien. Det finns för övrigt utförliga kartläggningar och tidslinjer för den som vill fördjupa sig i hur allt hänger ihop och rekommenderad läsordning.

Huvudpersonerna i Små gudar är Brutha, novis i Templet i Omniska kyrkan i staden Kom i landet Omnia. Vorbis, som är exkvisitor (vilket är som en inkvisitor, men mer), Guden Om, ett antal andra personer inom kyrkan, soldater, historiemunken Lu-Tze (som odlar bonzai-berg) samt filosofen Didactylos mfl i grannlandet Ephebe.

Omnia är en teokrati, där kyrkan styr och kyrkan styrs i sin tur av inkvisitionen som ser till att alla tror rätt…. annars. Inkvisitionen bråkar man inte med. Inkvisitionen har aldrig fel. En misstanke är bevis nog i sig.

Vorbis mfl vill sprida den Sanna Tron till grannländerna, det gäller bara att få dem att se ljuset, och om de råkar dö på kuppen så, tja, sånt händer.

Den godhjärtade och djupt troende Brutha är den ende som ser och hör guden Om, som manifesterar sig som en liten landsköldpadda. Det lyckas han hemlighålla, för det är ju okej att prata med gud, men när gud faktiskt svarar blir det lite suspekt. Dessutom måste han skydda Om mot alla som vill göra sköldpaddsoppa på honom.

Små gudar handlar om hur gudar* lever på människors tro, när folk slutar tro på en gud försvagas den, medan en gud med många anhängare blir stark. Om är en liten hjälplös sköldpadda just för att hans anhängare inte längre tror ”på riktigt”. Det är i stort sett bara Brutha som gör det.

Vorbis och en hop soldater samt Brutha – som visat sig ha fotografiskt minne och därför blivit utvald till Vorbis medhjälpare – reser till Ephebe** för att frälsa invånarna där. Med svärd om så krävs. Brutha träffar på filosofer, och inser att det finns fler sätt än kyrkans att betrakta världen. Dessutom memorerar han hela det enorma Biblioteket innan det bränns, och får därmed all världens samlade kunskap instoppad i huvudet. Han kan i och för sig inte läsa, men han kan beskriva eller rita allt han sett.

Vorbis är inte ondskefull, han är bara den mest skräckinjagande person man kan tänka sig att stöta på. Han höjer aldrig rösten, utan talar med en lugn stämma. Helt flintskallig och med kolsvarta ögon driver han på för att öka kyrkans makt. Han är helt övertygad om att allt han gör är för kyrkans bästa.

Brutha är den utvalde, guden Om talar till honom. Därför blir han såklart för eller senare anklagad för kätteri, för det värsta en religion kan råka ut för måste vara en god person som står i kontakt med gudomen, men med budskap som inte överensstämmer med kyrkans uppfattning. Han blir dömd till döden genom tortyr. Hur det blir med hans död, och alla andra händelser jag inte nämnt här, får ni läsa om själva.

Boken är mycket underhållande, fast inte riktigt lika rolig som jag ville minnas den, men helt klart tänkvärd och läsvärd.

Små gudar förklarar hur religion uppstår på Skivvärlden, och det är väl ungefär som i vår värld, med skillnaden att här börjar inga gudar existera hur mycket man än tror på dem. Gudar och människor är beroende av varandra, gudarna behöver tro för att existera och människorna vill tro.

Som sekulär humanist är det lätt att läsa in religionskritik i texten, men det kan faktiskt äga sin riktighet med tanke på att Terry Pratchett också var sekulär humanist.

Om man vill börja läsa om Skivvärlden kanske detta inte är det bästa insteget, men vill man läsa en fyndig och klurig fantasyhistoria så rekommenderas den starkt!

”DE CHELONIAN MOBILE”


 

*GUDAR
Enligt boken, och även The Discworld Companion (1997) som jag tjuvkollat i:
Skivvärlden har gudar på samma sätt som andra världar har bakterier. Det finns miljarder av dem, men de flesta blir aldrig dyrkade. De är de Små gudarna, som håller till i vägkorsningar och stenrösen eller buskar, och de flesta förblir små. Detta pga bristen på tro. Men det räcker med något litet för att de ska börja växa, en fåraherde som letar efter ett lamm som sedan bygger ett litet stenröse för att tacka för att han hittade lammet, någon annan lägger på flera stenar och ber guden om hjälp med något…

**EPHEBE uppfattar jag som ett illa förklätt antikens Grekland, en ledtråd är att de dricker Retsina ”a kind of paint thinner”.

 

Födelse- och dödsdagar

Vi har nu för andra gången nåtts av dödsbud i samband med födelsedagsfirande. Det är två gånger för mycket. Man kan svårligen tänka sig något som lägger mer sordin på stämningen när telefonen ringer, och det inte är någon som ska gratulera, utan istället meddela att en släkting avlidit.

Förra gången var det en morbror som dog alldeles för ung, och budet kom när vi firade min bror hemma hos våra föräldrar. Det är många år sedan nu.

Nu senast var det när vi samlats för att fika i anledning av min födelsedag. Då fick vi veta att en farbror avlidit. I det här fallet rörde det sig om en mycket gammal och sjuklig man, som bott på vårdhem och varit dement en längre tid, så det var varken oväntat eller dramatiskt. Det som ger mig en liten märklig känsla är att jag härom veckan hade ärenden till min farbrors hemort för första gången på drygt 30 år, men jag tog mig inte omaket att söka reda på honom. Fast han hade såklart inte känt igen mig, och enligt ryktet var han förvirrad och aggressiv mot slutet. Nu kan jag istället minnas en ganska snäll och busig farbror, såsom han var när vi träffades på 1970-talets sista år och 1980-talets första.

Nåväl, födelse och död är de enda konstanter vi har att förhålla oss till, det gäller att fylla tiden däremellan så gott man kan.

 


 

(Eller som  Kristian Anttila uttrycker det i Magdalena (Livet före döden):

Jag tror ju på livet före döden/Du har fått ditt liv så lev det